I höstas var det 13-procentarna mot 87-procentarna. Och trots kampanjer i sociala medier, upprop och demonstrationer så drog liksom 87-procentarna det kortaste strået. SD och dess anhängare argumenterar blint och skjuter, oreflekterat verkar det som, ner alla mer komplexa förklaringar om samtiden. Och detta säger jag, lite svepande, och gör mig på så sätt också till en som drar alla över en kam. Jag ber om ursäkt för det, det är mer av en känslomässig, trött reaktion, för det verkade då som om de hade alla trumfkort på hand och gjorde frågorna till sina: ökad radikalisering, ökad invandring, ökade kostnader, fler tiggare på gatorna, neddragningar i välfärden. Sanna fenomen eller inte – de ägde dem. Om vi andra, ja låt oss kalla oss humanister, försökte komma till tals blev man snabbt kallad naiv, PK och ”rädda-världen-tönt”.
Men nu. Första veckan i september hände det något. Jag antar att bägaren har varit rätt full för oss 87-procentare ett tag. Vi har tigit stilla, de allra flesta av oss. Vi som är lite försiktiga och svennebananiga. Tills sista droppen föll. Jag kan riktigt se det framför mig. Hur gubben, vid köksbordet med den rutiga vaxduken, slår näven i bordsskivan så att kaffekoppen skramlar. Hur gymnasieeleven stänger dörren om sitt skåp med böcker med en extra hård smäll. Hur tanten på väg till jobbet trampar beslutsammare uppför backen. Nu jävlar får det vara nog. Vi kan inte låta våra medmänniskor, våra Europeiska grannar, lida på det viset de gör. Det kan inte få vara okej att småbarn tillryggalägger mil efter mil utan skydd, att deras små fötter oförtrutet får trampa på, ja kanske småspringa för att hänga med de vuxna. Eller vänta i regnet, på en kall perrong, utan visshet om vad som ska hända. Eller att inte ens komma fram. Eller, kanske det värsta ödet av dem alla, stanna kvar. Där varje dag är som att leva med en laddad pistol mot tinningen.
Så vi exploderade. I insamlingar, gåvor, delningar i sociala medier, privata initiativ, manifestationer och välkomstkommittéer. Igår läste jag i en artikel att en av kyrkornas insamlingar hade fått påhälsningar av tiggare. Nä, de ville inte ha grejer, utan undrade hur de kunde hjälpa… Just det fick mig nästan att gråta. Det finns tydligen skalor även i helvetet. Proppen ur det stora karet av tillbakahållen medmänsklighet har gått, och innehållet flödar nu över alla bredder, hos alla. Jag tror även hos många av 13-procentarna. Som jag härmed tänker sluta att kalla ”dem”. Vi sitter i samma sits och, med några få undantag, tror jag faktiskt att ingen tycker att dessa flyktingar förtjänar sitt hårda öde. För trots irritation och rädslor för det okända så har vi nog svårt att fly vårt kollektiva förflutna. Jag tänker på att vi tog emot över 70000 finska barn på 40-talet, och försökte rädda dem ifrån krig och armod. Hur vi tog emot tyska ruinbarn och överlevande ifrån koncentrationslägren (även om den som kan sin historia – vilket jag inte kan, jag fick googla – vet att det inte var oproblematiskt då heller. Med infekterade debatter mellan ”mot och för”). Hur vi har engagerat oss i FN och i konflikthärdar.
Jag tror vi har det i oss. Vi vill hjälpa.
Men det finns något i det här och jag är den första att erkänna det, det finns hos mig med. Kanske ett stråk av Prussiluskan. Ni vet hon, barnhemsföreståndaren, i Pippi. En beskäftig typ som försöker ta Pippi under sina vingars beskydd, något som den unga damen verkligen betackade sig mot. Och just här finns ingen likhet – alla vi som vill hjälpa har en mottagare som behöver det. Som vill. Ja, som kanske kräver, till och med. Men Prussiluskan jagar Pippis tacksamhet för att hjälpa sig själv. För att bekräfta sin egen identitet, kanske. Att hjälpa är inte alltid osjälviskt. Jag hoppas bara på att vi orkar fortsätta även när den här vågen av kollektivt, empatiskt ”high” har svept över. När vi skickat våra kassar med kläder, satt in pengar och swishat till privata initiativ och kanske klappat oss själva och varandra på axeln. När de där personerna som vi sett som en ömklig massa på nyheterna, står här i farstun och vill vara en av oss. Det är när det öppnar ett asylboende i vårt kvarter, eller när barnens skolklasser får nya gäster, som vår medmänsklighet behöver lägga i en extra växel. Det kan nog bli en utmaning, även för de allra ivrigaste givarna. En sak är jag dock säker på. Jag ska ha bilderna ifrån första veckan i september, 2015, med mig. Både de hemska och de fina. Och titta på dem varje gång jag tvivlar.
Vi kan inte fly vårt öde. Tillsammans är vi 100%. Och vi vet det.
För långt för Twitter 
