PLING-PLÅNG

Jo men jag har börjat med yoga.
Det är jag och ett gäng andra nybörjare som förtvivlat försöker nå våra tår, sträcka rätt arm i luften och vara fröken till lags (hon är sträng). Efter några pass så kliade en känsla i mig. Vad är det det här påminner om? Sen kom jag på det. En förlossning.
Den totala koncentrationen.
Att stanna kvar i något som faktiskt gör ont (men ont på ett bra sätt).
Anspänning och total avslappning i ett regelbundet mönster.
En sträng men fast hand vid sin sida som coachar.

En annan grej som förenar en yogaklass med en förlossning är också att det är rätt skönt när arbetspasset så att säga är ”klart”. För nästan alla yogis kan nog hålla med om att shavasana är det allra bästa. Avslappningen på slutet. Den kan säkert ske på olika sätt men på min kurs ligger vi alltid ner. Platt på rygg på mattan. Armarna ut åt sidorna. I början av kursen gick vår fröken runt och gav oss minimassage. Medan vi lade oss tillrätta och stängde ögonen så kunde man höra henne rumstera där framme, vi kunde lyssna till hur hon tog ur sina grejer ur sin tygväska, hur doften av den eteriska oljan för dagen (de var olika varje gång) spred sig i salen och så började hon sin färd. Det blev som del av min meditation, att lyssna på hennes strumpklädda fotsteg, prasslet av kläderna, ett knäpp i en led när hon böjde sig ner till varje huvud, nacke och axlar för att lägga sina fingrar på muskler som hade stretat och huvuden som tänkt.

Det gick några veckor men sedan slutade massagen. Utan förklaring kom något annat i dess ställe.
Pinglan.
Ett slags mobilt klockspel. Efter första gången tänkte jag att det måste vara något misstag eller något temporärt, för en pingla kan inte på något sätt ersätta de där snabba, goa, välriktade knypen i en spänd nacke. Men pinglandet fortsatte. Jag har ingen aning om vad det är för mojäng, för jag har aldrig öppnat mina ögon för att kolla. Och vi har aldrig fått höra vad den förväntade effekten är. Men den låter som nån slags organisk speldosa och fröken pinglar en stund över våra kroppar och tätt intill våra ansikten, där vi ligger. En i taget får sin dos av mycket omsorgsfullt och dedikerad, pling-plång.

Första gången kunde jag knappt hålla mig för skratt. Ni vet när något med väldigt seriösa förtecken händer, men ur ett utifrånperspektiv så är det helt irrationellt. Men vår fröken är ingen man fnissar åt. Och att ligga på rygg, blunda och att INTE garva åt en pingla är sannerligen en övning i meditation, bara det.

Men nu efter några veckor har jag vant mig. Jag vet fortfarande inte vad det är som sker och varför – men det är nästan det som är det finaste. Det blir ett stänk av den mystik som egentligen är ständigt närvarande i livet, men som nästan aldrig märks i vårt monotona rullande genom dagarna. Den mystik som finns i tankar om rymden, evigheten, kroppen, döden, i drömmarna, i varför:et och i vad händer sen:et? När vi, stela nybörjaryogis, ligger där på varsin gummimatta och underkastar oss ett oförklarligt pinglande i ansiktet så känns det som om man blir del av den gåtfullheten. Att inte veta vad. När. Hur. Släppa kontrollen. Det känns lite vackert, faktiskt. Gudomligheten finns även i dig, säger yogafröken ibland när hon är på det humöret och jag värjer mig ofta och himlar (osynligt) med ögonen. Men tänk om hon har rätt?

I slutet av shavasana uppmanas vi att rulla över på vår högra sida, medan vi försiktigt vaknar till liv. Där brukar jag smygtitta mellan ögonfransarna på mina medyogisar. Alla ligger stilla. Tysta. Platta mot golvet. Magar, revben och ryggar som höjs och sänks stilla. Som vilan på förskolan. Som stillheten efter förlossningen. Vuxna människor, i en situation som man egentligen bara släpper de närmaste. En sårbarhet som varje gång får mig att vilja mumla ”tack”.

När jag sätter fötterna i stövlarna, tar jackan och snubblar ut i mörkret efteråt, så tänker jag ibland att ordet närmaste är så likt namaste.