Katta (del 2)

Till Tina

(Läs också del 1, Och ut klev Calle)

Katarina, Elisabeth, Eva, Larsson, ”Katta” i gemene mans mun, tittar ner på sin mage. Trycket ifrån vattenmunstycket där i duschen är skralt och vattnet rinner som en enda tjock och lite tveksam korv rakt ner på hennes hjässa och får hårtestarna att lägga sig tätt intill panna och kinder. Dropparna letar sig sedan nedför hennes kropp, studsar på skuldror och bröst, delar upp sig och skapar tjocka rännilar som rinner ned på båda sidor av hennes navel och dunsar sedan mot den runda duschbrunnen.

Hon håller händerna på var sin sida av magen. Den är tjock. Hon är bara i vecka 17 men den är sedan länge omöjlig att dölja. Hon antar att det är så det blir när det har grott, bott och bökat tre barn där inne tidigare. Det och att hon i sig själv är smal som en ranka. 38 år fyllda men kropp som en ung tös. Smala armar. Smala ben. Smalt ansikte. Som idag får sota lite för att underhudsfettet liksom aldrig velat stanna. Rynkig. Ibland står hon framför spegeln och drar kindhuden uppåt-bakåt och spärrar samtidigt upp ögonen. Som om hennes förra, unga jag finns där under det rynkiga. Som om hon, den hon egentligen är, tittar ut bakom de lite hängiga ögonlocken. Och bara väntar på att någon ska glömma stänga dörren så att hon kan smita ut.

”Skitsnack”, brukar Robert säga när hon försiktigt för det på tal. Hon vet inte riktigt varför hon ältar det. Det där med kroppen och åldrandet. Det är ju som det är. Kanske vill hon höra hans försäkran att hon duger. Kanske vill hon höra sin egen.

När hon säger så, brukar han samla ihop hennes hår i en hästsvans, böja huvudet lätt bakåt och placera en mjuk kyss på varje ögonlock, de som hon inbillar sig hänger. ”Inbillning”, ja det är det han säger också, Robert.

Men kanske är han lätt att behaga. Hon har varit hans och tvärtom i bara drygt ett år. De kanske fortfarande är nyförälskade. Tillåter det mesta. Förlåter de flesta olater. Som åldrande.

Men nu har de förseglat den här galenskapen, det här äventyret, det här underbara, svindlande, det här som får tonåringen bakom de rynkiga ögonlocken att vilja dansa i tunn klänning över ängar. I slow-mo. Förseglat det med ett liv som ännu inte har givit sig till känna, mer än att ha orsakat tunga bröst och spänd hud.

”Här kommer jag!” Hon har förlorat sig i tankarna och tjoar till när duschdraperiet plötsligt dras undan. Det är hennes yngsta. Han är tre år men har nästan inget hår. Det understryker det faktum att han är yngst. Hennes lilla pyttis. I några månader till.

Deras sista bebis, hon och ex-makens. De är så lika så att det är skrämmande, han och Calle. Samma uppsyn, samma gångstil, samma form på huvudet. Nu har denna, hennes vandrande påminnelse om det förra livet, slagit sig ned vid hennes fötter i duschen. Obekymrad om hennes nakenhet. Obrydd och okunnig om tillståndet i hennes mage. Han har med sig en röd plåtbil som han fått dagen till ära. Han kör krasch med den på hennes flagnande rödmålade tånaglar. Det gör lite ont men hon låter honom hållas. Han försöker hålla sig ifrån vattendropparna så gott han kan men värmen gör ändå att den fuktiga, sol- förskole- och sandlådedoften stiger från hans lilla kropp, som redan fått bonnabränna.

Han fyller år idag. Han är sist i ordningen. Erik i februari. Edvin i mars. Och lille Emil i maj. Februari gick, utan något livstecken ifrån Calle. Mars kom. Och gick. Edvin fyllde elva och hans besvikelse gick inte att dölja. Han var tapper hela dagen men grät i hennes knä vid läggdags. Hon har aldrig hatat Calle, aldrig. Men hon gjorde det då. Av hela sitt hjärta. Hon hatade sig själv också.

Emil hoppas inte. Han lever i stunden. Han har ätit tårta och fått paket. Han har spelat fotboll med Robert och sträckt sina små knubbiga armar mot den nya mannen i sitt liv. Ivrig efter kärlek. Hon får lite svårt att andas varje gång hon ser det. Ont för Calles skull.

En hulkning smyger sig genom halsen. Hon parerar det genom att hosta och liksom snörvla samtidigt. Den lille märker inget. Han har fullt upp med att smörja in bilen med tvål.

Allt är ju egentligen hennes fel.

Hon låter tårarna rinna. De blandar sig med duschvattnet och späds ut mot hennes tjocka mage.

Badrumsdörren öppnas plötsligt. Hon torkar sig snabbt under ögonen och näsan, det är Robert. Han glipar på duschdraperiet och håller fram en handduk och en telefon. Hennes.

”Det är Calle”, säger han och hans ansiktsuttryck är svårt att tyda. Orolig. Lättad. Frågande. Han tittar omväxlande på Katta och på Emil vid hennes fötter.

”Han vill gärna prata med Emil.”

I magen sparkar bebisen för första gången.

 

Foto: FreeImages.com/ Tristan Benninghofen